UNDER FOCUS

#15. Dokumentärfotografi är död!? – Länge leve bilden, -- som kommentar! Del 1.

På 1850-talet skapade de resande fotograferna stor förundran och nyfikenhet med sina bilder från fjärran länder. Bilderna massproducerades med den så kallade albumen-metoden, uppfunnen 1850 av en fransman. I den kopieringmetoden användes albumen, vilket gjorde att många hönsägg fick stryka med, 60000/dygn. Bilderna av monument som t ex pyramiderna (Francis Frith, 1858. Sid 105 i The History of Photography, B. Newhall, (ISBN 0-436-30508-9)) blev kända för var man. Bilderna kunde köpas och var den tidens föregångare till våra vykort.

Varje beundrare av den tidens reseberättelser med bilder var säkert helt övertygade att bilderna var sanna och dess innehåll fick en rent dokumentär betydelse. Detta stärkte myten om fotografiets dokumentära karaktär. Fotografiets dokumentära roll stärktes långt senare av bilder från krigsskådeplatser runt om i världen. Vi behöver bara tänka på moderna krigsbilder, som Robert Capas bilder från landstigningen, dagen D, eller Vietnam bilderna då polismästaren avrättar en man på öppen gata.  Bilder av denna karaktär har en så stark påverkan på betraktaren att det autentiska inslaget inte ifrågasätts. I senare tid händer det dock att man framför tvivel på t ex Robert Capas bild av en skjuten frihetskämpe i spanska inbördeskriget.

Bildskapandet, inte bara begränsat till fotografi, har i alla tider inkluderat mer eller mindre manipulerad information. Portätten av stormän och kungar har sannolikt målats av konstnärerna så att anletsdrag och kläder förskönats. Karl XII likfärd som man kan se på Göteborgs konstmuseum är i sin karaktär starkt dokumentär, med jägaren som betraktar bårens färd längs bergssidan. Landskapet har alpliknande karaktär och man undrar om det var en autentisk situation. Även fotografi manipulerades redan från början och på 1850-talet finns flera sådana bilder. Oscar G. Rejlander (född i Sverige) som i sin ”kompositionsfotografi” kopierade många negativ i samma kopia. Hans mest berömda bild från 1857, The two ways of life, tillverkades med 30 negativ. Se bilden i boken The Keepers of light, W Crawford sidan 55 (ISBN 87100-158-6).

Kravet på den dokumentära bilden kan uttryckas så att fotografen registrerar en händelse eller miljö så att informationen är entydig och sann. Betraktaren skall inte vilseledas. Annars glider bilden över i ett konstnärligt objekt där åskådaren lämnas fri till egna tolkningar. Kan vi lita på att fotografen är helt ärlig i alla situationer? Kan vi lita på att det inte läggs till något i situationen eller att bilden beskärs så att något från innehållet bortförts för betraktaren. Naturligtvis kan vi inte lita på någon bildskapare, medvetet eller omedvetet manipuleras den tredimensionella verkligheten i den tvådimensionella bilden inte bara rent fysiskt. Idag behöver vi bara peka på Photoshop och dess möjligheter.

I morgon skall vi börja med att granska myter om Henri Cartier-Bresson.

2011-04-18 13:48   alf109

Utsnitt och beskärningar liksom olika förfaranden för att kontrollera kontrast och ljus i bilden har alltid förekommit och reflekterat fotografens val av vad denne vill visa. Även arrangerade bilder som utgetts för att vara dokumentära har alltid funnits. Med andra ord något sådant som helt objektiv fotografi har nog aldrig funnits.

En skillnad som accelererat i och med den nya tekniken är dock de rena fiktionerna, där fiktionen inte går att se, alltså där man lägger till eller tar bort i bildytan. Detta är ju inte heller något problem så länge man inte hävdar bildens autenticitet, som vid dokumentärfoto.

Roland Barthes definierade fotografi och det som skiljer fotografi från andra former av bilder som att ett fotografi visar "något som var", alltså registreras något som det var framför kameran vid tagningsögonblicket (oavsett om detta något är arrangerat eller inte). Det avbildades ljusreflektion är det som i sig skapar bilden vid ett fotografi enligt Barthes.

Även om jag inte håller med om så mycket annat av det Barthes hävdat vg fotografi tycker jag att han har en poäng här. Detta innebär att bildmanipulation och stora delar av den fotobaserade konsten enligt Barthes definition helt enkelt upphört att vara fotografier.

Anledningen till att jag tycker detta är viktigt är att vi i dag ofta tenderar att bedöma alla bilder där en kamera varit inblandad efter samma måttstock och om vi gör det tror jag att hela storheten med att se och fånga bilden riskerar att gå förlorad.

"For me photography is about recognition of a rythm of surfaces, lines, or shades. The eye cuts out the subject; and the camera simply has to do its job, that is to register upon film the decision of the eye."
För att citera Henri Cartier-Bresson
(sensorer fanns inte när han skrev detta, men jag är övertygad om att han inte skulle ha något problem med dessa, jag skulle till och med kunna tänka mig att han föredragit digital teknik då han var helt ointresserad av framkallning och mörkrumsarbete. När bilden väl var exponerad var han på jakt efter nästa ögonblick. ;))

Svar från Bob Bovin 2011-04-18 15:58

Tack för ditt informativa kommenterande! Jag håller i stort med dig. Problemet kommer in när bilden anses dokumenterar något och fotografen borttager eller modifierar basinformation i fotografiet.